Den livgivande impotensen

För Luther är en dynamisk impotens viktig. Lagen kräver oss på förbättring. Vi klarar det inte. Vi ser impotensen. Vi måste ned på knä och be Frälsaren om hjälp. Allt detta sker dagligen och stundligen. Det är Guds dynamik, den kristna friheten. Luther lär ha använt följande bild för lagen och nåden: en far säger till sin son att absolut inte klättra på lagårdstaket. Naturligtvis måste pojken upp på nocken en dag och klarar inte av det utan ramlar nerför taket och får tag i takets kant. Där hänger han hjälplös tills fadern ser honom och ställer sig under honom. Han ber sonen släppa taget och falla i faderns famn. Det är vår situation, menar Luther. Vi klänger fast vid lagen, riskerar döden om vi inte faller frivilligt ner i Faderns famn.

Att forsätta klättra på taket är att fortsätta söka andliga svar. Det är alltid något i stil med:
jag söker
jag behöver svar
jag har detta problem
jag har denna upplevelse
jag vill ha denna upplevelse
jag behöver finna frid
jag måste finna ut vem jag är
Alltihop rör sig kring självrättfärdigheten, detta substantiella jag som vi antar att vi är tillsammans med kroppen eller delvis utan kroppen. Vi antar att det finns en särskild skapelse, som står ut för sig själv, som började vid en viss tidpunkt och ska försvinna vid en viss tidpunkt, denna sökare som föddes och ska dö. Det är att vara på ”lagens tak”.
Det finns inget bra eller framgångssätt att klättra på lagens tak – även om andlig och religiös reklam framställer det så (se många andliga tidningar och tidskrifter!). Istället gäller det att förstå vad det innebär att släppa taget och falla ned i Faderns armar. Att vara en självständig och oberoende varelse, något som börjar och slutar, är själva lidandet som lager ger. Andlig framgång och insikt är bara något man sysslar med på taket när man försöker undvika falla, försöker rädda sitt liv.
Den som nu misstänker att hans eller hennes andliga sökande är ett fåfängt klättrande på taket – fråga dig vad det är du förlorar när du faller ner i Faderns famn? Tänk på Mästarens ord: ”Om inte vetekornet faller i marken och dör, kan det inte bära frukt…” och tillämpa det. Vad är det som förloras? Ditt liv. Ja. Men vad får du? Liv i överflöd – i överflöd! (Joh. 10:10)
Lagen tvingar upp oss på taket men gör oss impotenta. Förstår vi detta uppstår nödvändigheten av att släppa taget ner i fadersfamnen. Där finns en glädje som framför allt är samvetets glädje, säger Luther. Samvetets lycka har fyra ben: nåden, rättfärdigheten, friden och friheten. Det är en lycka som det andliga sökandet aldrig når, en kvalitet där synden är i centrum som både uppenbar och helt förlåten. Det är uppenbart att vi syndar grovt, att vi är impotenta inför detta faktum, att vi måste falla i Faderns famn – och när vi gör det är det samvets lycka som först är uppenbart. Därefter kommer det liv som har lycka, med de fyra benen.

***

Kristna är ibland entusiastiska inför att göra världen lite bättre – göra den mer kristen. Så uppfattar de missionsbefallningen.

Luther citerar Jesus när han säger: Den som älskar mig han håller mina ord och min Fader ska älska honom. Och vidare: den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig. Och den som älskar mig ska bli älskad min Fader och jag ska älska honom och honom ska jag visa mig för.

Judas frågar honom: Herre vad är det då du ska visa oss och inte visa världen? Judas, säger Luther, hade samma tänkesätt som de andra judarna, att Jesus ska vara något för världen, kanske en kung eller kejsare eller åtminstone något som syns för alla och får betydelse för livet på jorden.

Judas förundrar sig över Jesu tal om att visa sig endast för de som älskar honom och följer hans bud. Luther menar att Judas tänker ungefär så: vad ska det bli för kung som inte vill låta någon se sig? Har han då vandrat omkring några år endast som tjänare åt andra och därtill predikat och gjort några underverk bara för att börja sitt Rike i smyg? Och att ingen annan ska kunna se honom utom de som älskar honom just nu?

Detta kallar Luther ”judiskt tänkande” och utan tvekan är det en del av lagiskheten, alltså ekvationen ”om Han visar sig för alla måste alla inse vad Kristus är”. Om Kristus ska få någon betydelse för livet på jorden måste Han naturligtvis visa sig för sina fiender, för folk som inte är religiöst intresserade, som inte tror på bibliska berättelser osv. Annars sker ju ingen mission, ingen utveckling? Vad är det att att allt ska bestå i att man håller Hans ord? Vad lär vi uträtta därmed om vi inte vill göra något mer för vårt samhälle? Och vem kommer att följa dig Jesus Kristus om det ska stå i vars och ens vilja och välbehag att känna och älska dig?

Men, säger Luther, Jesus fortsätter sitt tal och svara hon med enahanda ord för att han ska utrota den judiska tanken hos dem som lyssnar och måla upp Riket på rätt sätt. Nej, min käre Judas, kan vi tänkas oss Jesus säga, det ska inte gå till så som du menar. Världen har här på jorden sin ära och härlighet och sin makt och sitt välde. Men sådant angår inte er eller mig. Allt hänger på om man älskar mig och håller mina ord. Där sådana personer finns, där regerar jag och endast för sådana kan jag visa mig.

***

Varje tid har sitt svar på frågan som Jesus ställer till sina apostlar: ”Vem säger ni att jag är?” Men hos Luthers läsning av Paulus finner vi en nära nog tidlös uppfattning. Den är inte på tapeten i vår tid på 2000-talet. Men kanske är det den vi måste återvända till. Vem är Kristus?

Kristus är Gud som tar brotten vi begått och blir själv dessa. Han tar alla smärtor som vi upplevt och blir själv smärtorna. Han tar synden jag begår och blir den synden. Detta för att i sin kärlek betala priset, offra alltihop i sitt lidande och sin död – för att besegra döden, synden, djävulen.

Jesus Kristus är alltså inte en ”supercool kotte” som en modern väckelsetidning skrev. Han är inte en historisk person vi endera tror på eller inte. Kristus är inte en moralisk förebild som vi kan använda för att göra världen bättre. Kristus är istället, som Luther säger, befrielse. Han är frihet. Han gör så att synden inte längre finns, brotten inte längre är brott, döden inte längre är död.

Vi måste ta lagiskheten i betraktelse för att förstå Kristus. När du känner dig besviken på dig själv, utövar du lagiskhet. När du föraktar någon annan för den synd som begås, utövar du lagens rättfärdighet. När du tänker på dåliga egenskaper hos dig själv och andra och mår dåligt av detta, utövar du lagtro och praktiserar lagens självrättfärdighet. Kristus är något helt annat. Han upphäver lagen när du vänder din blick till Honom. När du ser Honom är lagen fälld av lagen. När vår tro är för handen försvinner lagen – fast den är kvar i världen. Bara i tron på Kristus finns friheten och glädjen i friheten. Men friheten måste vara så radikal att all synd, all död, all lag är fullständigt icke-existerande.

Detta är förstås inte den Kristus kyrkorna i regel talar om. Redan Paulus mötte ständigt falska apostlar. De försökte på olika sätt bevara lagiskheten fast man trodde på Kristus. Detsamma sker varje dag i vår tid. I kyrka efter kyrka predikar präster välvilliga former av lagiskhet – men det låter som humanistiskt tal om mänskliga rättigheter. Jesus och Gud får vackert passa in i denna humanism. Lagen är kvar och Kristus underordnad.

Kristus gör slut på all besvikelse, all harm, all död. Det ser vi när vi är i tro. Denna radikala frihet är djupaste lycka. Om vi märker att vi inte är lyckliga ska vi finna lagen gömma sig inom oss, i våra tankar, i våra förväntningar, i våra känslor och reaktioner. Den djupaste lyckan märks, friheten genom Kristus märks. Om du går och väntar på att den ska visa sig är du fortfarande under lagen och döden och synden.

Hur kämpar inte så kallade kristna för att bevara lagiskheten någonstans i huvudet och hjärtat. I kampanjer och skriverier används orden så att lagens krav på rättfärdighet genom våra egna handlingar ska finnas kvar. Att lämna hela strukturen med krav och förväntningar, arbete och uppmaningar, är hotande för alla som är lagiska. Kristus är alldeles för frigörande, alldeles för orimlig i sin kärlek. Han vill bli synden, brottet, döden, ondskan – för att göra oss fria. Han vill göra detta för alla.

Att Kristus är vägen kan inte betyda mycket i konventionell mening, i lagiskhetens mening. Då är han möjligen en mer överlägsen Moses. Men när Paulus och Luther förstår vad Kristus är får allting mening. Att alla brott, all synd och all död samlas i Kristus och besegras genom döden på korset är något som ger radikal frihet. Det råkade inte bli så att en profet från Nasaret angavs och avrättades. Det råkade inte vara så att en kraftfull rabbi dog i unga år på grund av sin kritik av etablissemanget. Det är istället så att från början ville Gud i sin enfödde Son rädda människorna när tiden var mogen för det. Genom Ordet sker detta. Genom tron sker detta på nytt i varje medvetande som utvecklas på jorden.

***

Att läsa Bibeln – det får en ny innebörd hos Luther. Överlägsen befriande tro – sola fide – får en motsvarighet i överlägsen befriande läsning av Skriften – sola scriptura.

Normalt brukar sola scriptura skällas ut som en blind lydnad av det skriva ordet, särskilt i NT. Men Luther tycks inte tala om den historiska skriften och dess kanonicitet utan om ett annat förhållande till själva läsningen.

Principen är egentligen enkel – allt som självrättfärdigar i texten är orent. Allt som vänder oss till suverän Kristus är rent. När vi läser är vi naturligtvis ute efter det senare och avvisar eller nickar lite vördsamt åt det förra. Sedan går vi vidare till nästa pärla som befriar.

Sola scriptura är alltså att hålla oss till det väsentliga, det som befriar. Det är det som så att säga är själva Skriften. Därför blir predikan – om den alltså bygger på denna sortens läsning – viktigare än alla romaniserande försök att liturgiskt förbättra oss själv och världen, något som alltid stöds av djävulen. Den moderna lutherska kyrkligheten är full av sådant självrättfärdigande och världsförbättrande dött material. Ur luthersk bibelsynpunkt är detta ett fall in i romanisering och falsk kristendom.

Att bläddra i evangeliet för att låta det befriande ljuset från Jesus Kristus lysa upp själen är något annat än att ”applicera” eller ”implementera” det lästa i liturgin eller vardagen eller i politiken. Läsa bibeln blir att lovsjunga det redan fria, det redan segrande.

Liksom alla andra handlingar i tro – om det så är att lyfta upp ett halmstrå, som Luther säger – är läsningen i tro redan kristen frihet. Läsning i tro är i sig fullständig mystik och kärlek till Gud. Något mer behövs inte. Djävulen vill alltid göra något ”annat” med läsningen. Den får inte vara perfekt i sig eller nog i sig. Den måste alltid vara sökande på väg någon annanstans. Luthers läsning i tro sätter stopp för djävulens sökande avvägar.

***

Luthers mystik består i att tro på ett överlägset sätt – genom att låta Jesus Kristus tro på dig. Därigenom når vi ett trosliv som lämnat världen. Vi har egentligen inget mer med världen att göra.

Luther skulle säga att alla tolkningar och påståenden som försöker närma tron och världen är självrättfärdigande och därmed något som djävulen gillar. Sådant kallar han ”romanism” eller ”påveri” eller ”gammal god hedendom”.

Överlägsen tro – den som vänder på steken – kan te sig väldigt pessimistisk för andra. Att a priori förlägga alla ”positiva” tankeförsök till självrättfärdighetens lite skumma domän, är inte det en mörk syn?

Man kan höra Luthers skratt här. Skämtar du? Att får ordning på helvetet på jorden? Dröm på du.

Vad det handlar om är Jesus Kristus. När blicken är vänd till Honom är annat bara inte så intressant, vare sig vi kan uppleva förbättring eller inte. Ett instruktivt fall i vår tid är Moder Teresa. Den del av henne som inte ”fick kontakt” med Jesus Kristus är den romaniserande självrättfärdigande delen. I världen gjorde hon skillnad, liksom många andra självutlämnande helgon i den kristna historien. Ändå spelar detta ingen som helst roll. Jesus Kristus är något annat än världen.

Dikotomin lag och tro är användbar. Lagen kräver att vi förbättrar världen. Lagen gillar den tolkning av tron som innebär världsförbättring och självrättfärdighet. Vi kan inte göra det ena utan det andra, så listigt sitter mekanismen i vår korrupta natur ihop. Och lagen finns där, vi undervisas av den, om än på ett negativt sätt. Gör vi den till vår norm uppstår omedelbart självrättfärdighet. Jesus Kristus upphäver lagen – eller fullkomnar den – så fort vi vänder oss till Honom istället för till lagen och världen.

Tron som befriar är alltså segerns överlägsna tro – den vi inte kan tillverka själva eller räkna på. Den kommer genom helig Ande och inte av oss själva. Därmed är den som ett ljus ovanför oss och framför oss – men i just denna stund och i just det som sker, ingenting annat. Det är inte ett ideal eller något vi söker, allt sånt hör världen till. Det har vi i Jesus Kristus lämnat.

***

Attar, den persiske poeten från Nishapur, skriver: ”När Jesus såg djävulen upptagen med bön och gudstjänst, undrade Han vilka intentioner djävulen hade. Djävulen svarade: ‘Gudstjänst är en vana, ett sorts livslångt protokoll för att betala för mina synder’. Jesus utropade: ‘Å du fallna ängel, än en gång går du vilse, än en gång missuppfattar du Guds väg, i din sedvanliga okunnighet!’

För lutherskt tänkande är bönearbetet djävulskt eftersom det är motiverat av andlig sjävrättfärdighet. Religion blir protokoll för egenrättfärdigheten, sakrament och ceremoni blir verktygen för detta protokoll. Det är en marknad av handlingsreligion, en del av världen. När Jesus Kristus i tro är det enda verkliga blir å andra sidan varje vardaglig handling en god bön, en ärlig glädje i tro. Då kan varje ord vara bön och varje arbete ett sakrament.

***

Är du troende? Detta frågar människor ibland. Men vad är tro?

I lutherskt tänkande är tro ingenting som har med självrättfärdighet att göra. Det är noga räknat inget ”själv” som tror. Allt vilar på Jesus Kristus.

Detta förstår inte folk av värld. Lever man i världen som ett världens barn är det obegripligt att inte den egna individen ska ”utföra” tron. Men så är det. Det är Jesus Kristus som tar hand om hela tron. Den enskilda människan har inte vad som fordras för verklig tro. Allt vilar på Jesus Kristus och allt är i Honom. Ingenting blir kvar för människans lilla förnuftiga – eller känslomässiga – fängelse.

Det är också så kristen frälsning går till. Jesus Kristus gör alltihop, är alltihop, genomför alltihop. Vi lyfts som i hårtofsen uppåt utan att kunna medverka det minsta. Att vara med-skapare till Gud är den fåfänga drömmen som världens religioner hyllar. Bli helig, samarbeta med Gud, vara skapande, ge sin bekännelse, visa sin tro – allt detta är världens variant av religion och tro. En arrogant väg. Självets förkunnelse.

När allt vilar på Jesus Kristus kan vi lita på hur ren tron blir, den enda tro som bör finnas i det kristna livet. Ren tro, oberörd av vårt syndiga själv och oberörd av vårt listiga ratio – det som besegrar galaxerna och atomkärnan i världen. Nu duger det inte mycket till. Tron är för stort och för heligt. Människan äger inte ett gram av denna verklighet – men när Jesus Kristus är den aktive får vi tillgång till himmelriket som innesluter all verklighet.

***

Att vara kristen är inte i första hand bara att tro på Gud, tro på Guds son och den helige Ande. Det är mer likt att ha en fullskriven tavla och ta fram sudden som heter Jesus Kristus. Med den suddas nu allt som står på tavlan ut. Det är att vara kristen. Ren tavla.

På tavlan stod karriär, yrke, utbildningar, meriter, prestationer, familj och släktingar, personlighetsdrag, brott, dygder, laster – allt försvinner för Jesus Kristus i tron. Istället för alla dessa innehåll, alla dessa delar av en historia finns nu endast Frälsaren och tron på Honom.

Allt som står på tavlan slavbinder oss. Frälsning är fri-halsning och frihet från alla dessa fiktiva innehåll. Kärleken är att endast ha Jesus Kristus i tron. Detta leder till nästan-kärleken. Sålänge vi lever av världen, inte bara i världen, drivs vi som slavar åt innheållen på tavlan. Vi känner bojorna och kedjorna och vi når alla förr eller senare desperationen. Det är fel att tro att endast några blir sjuka av världens liv, alla når desperationen men vissa döljer den bättre.

Luther säger att desperationen och smärtan i att vara fången i självet och i världen, har en positiv effekt när vi skriker efter frihet och förlösning från slaveriet. Det är lagens mening. Den lär oss synden och döden. Den lär oss det djävulska i världen. Friheten är nära just när vi ser vilken terror lagen innebär. Inte främst yttre tvång utan inre ångest för att vara duktig i världen, tvingar oss inse den dödliga synden i att ha ett själv, en person som ska prestera vad världen kräver. Jesus Kristus innebär friheten från självet och denna lagrättfärdighet som förslavar oss.

Varför finns då lagen? Varför finns synden, döden och djävulens rike, denna värld? Luther antyder att det är ett verktyg för Gud. Han använder uttrycket ”hammare”, lagen är Guds hammare för att få skapelsen till att ropa efter mer frihet, ropa Abba Fader! Även om en enskild människa förlorar sitt själv till Jesus Kristus, står större delen av människorna i världen kvar och stampar i lagens krav på egen rättfärdighet. Hammaren gör då sitt arbete i medvetandet, i samvetet och i det psykiska livet för dessa människor. Fångenskapen känns.

Den kristna människans frihet står inte i ett neutralt förhållande till världen. Människor under lagen måste nästan med nödvändighet hata den fria kristna människan. Att ha släppt världens krav på att vara någon ter sig som förräderi för de flesta. I många sammanhang är det värt dödsstraff men i de flesta fall förakt. Det går inte att låta den fria kristna människan gå fri från dom. Även om hon eller han verkar göra sina skyldigheter i världen finns den provocerande friheten från all tjänst där.

Varför skulle Jesus tala om förföljelse för de troende? Tänker vi som Luther förstår vi att det gäller för all tid, all historia, inte bara för rommarriket eller tillfälliga förföljelser t ex i muslimska länder idag. Det gäller varje plats och varje tid. Den kristna friheten kan inte tolereras eftersom den upphäver hela självrättfärdighetens rationalitet, utan vilken världen förlorar sin identitet. Det är en farlig anarkism helt enkelt.

***

Lagen behövs för törsten efter frihet. Det betyder att synden behövs för att friheten ska uppstå som en möjlighet. Genom Toran och mer allmänt genom moral och sunt förnuft tvingas vi erkänna vilket fängelse våra självrättfärdiga jag är. Det gör så ont till slut att vi måste skrika efter hjälp, efter frälsning. Hos Jesus i tron på Honom finner vi direkt och omedelbar frihet.

Men Torans och sunda förnuftets etiska krav har sålänge betingat oss biologiskt och socialpsykologiskt att vi förvandlar strax friheten i Kristustron till en ”tro”, alltså en religiös aktivitet som kan ordnas och bilda församling och pastor och biskop och påve och hela djävulens favoritsyssla – organisera. Därför måste vi om och om igen återvända till det rena oskyldiga nuet i tron. Allt som inte är denna omedelbara tro är synd och vi kan bara fly till Honom, inte göra någonting med synden. Vi kan inte hantera synden. Vi kan inte begränsa synden – även om civil lag och rätt verkar avgränsa den och lite grann kontrollera den. Det enda vi kan göra är fly till Frälsaren. Om vi är ärliga.

När tron är Här behöver vi ingen övervakare, ingen Tora, ingen civilrätt, ingen mänsklig ”rättvisa”, ingen lag och ordning. Tron är det mest genuina som finns, det mest fräscha, det absolut rena. Sådan är Jesus Kristus – ingenting annat, ingen historia eller visdomslärare, ingen politisk figur. Allt sådan är vår själviska rättfärdighet i form av kunskap eller kontroll av historien, vår kontroll av tiden och språket och den religiösa traditionen.

Etiken i form av dekalogen eller av Toran i vidare bemärkelse är en form av strategisk övervakare som gör oss tokiga i vårt fängelse till slut. I denna kontraktion av självets fängelse är vi tills vi bryter ut ur det genom Guds nåd, ungefär som när Petrus mitt i natten får sina bojor lösta av änglar som kommer in i cellen. Denna lilla episod är vad tron i verkligheten är – nattligt mirakel som räddar ut ur lagens och självets fängelse.

Därför är det inte fel att leva instängd i lagen eller Toran eller det civilrättsliga samhället. Allt bidrar till desperationen och flykten ut till friheten i Jesus Kristus, i det som är trons oskuld. Skriften har lagt allt lagliv under synden. Alla auktoriteter i världen är redan lagda under synden. Guds ord lägger allt sunt förnuft under synden. Förnuftet som odlar fiktionen om självet är djävulens hora, som Luther säger. Djävulen äger världen, det är hans förnuftiga rike där folk tvingas ”vara sig själva” och därmed leva i fängelset.

Till fängelset hör den grekiska filosofins ”känn dig själv”. Fängelset görs bekvämt och sofistikerat med hjälp av rationalismen och sofismen tillsammans. Idag finns det mängder av terapier och visdomsläror som gör fängelset bekvämt och trivsamt. Själen skriker därinne i desperation efter allt är en lögn. Utanför fängelser väntar Jesus Kristus i en oändlig frihet och frid. Men endast tron tar oss ut ur fängelset.

Friden mästare Jesus som står utanför fängelset säger: Kom till mig ni som är tyngda av djävulens självfantasier därinne i fängelset. Men de som trivs därinne i fängelset och uppför sig bra, de som sköter sig och är etiskt medvetna humanister, de religiösa som bedriver sin religion med fasthet och auktoritet, de som avancerar andligen och förverkligar sig själv – alla dessa avskyr den bisarra röst som ropar på dem utanför fängelset. Vem är så dum att han kastar bort den karriär han gjort därinne? Vem tappar ambitionen? Vem är beredd att kasta bort sin visdom och sin kunskap om sig själv? Bara en tok.

Så behåller djävulen sin ”säkra hop” som Lars Levi Laestadius talar om så ofta. Vinet flödar, framgångarna firas och helvetet väntar på denna hop av lyckade människor. Men en och annan smiter undan, gråter och längtar efter det äkta. Så kan rösten upptäckas, den som ropar därutanför. Och när den äkta förkrossade bönen ropas ur hjärtat: Hjälp Herre! så är tron nära och med den friheten. Strax upptäcks hur allt var en lögn och en sjuk fantasi – det finns inget rättfärdigt själv, det finns ingen lag eller Tora, det finns ingen värld. Tron är allt. Allt som lever befinner sig i tron.

Samtidigt är allt som har ett ”själv” lagt under synden. Detta är det radikala i Luthers tankevärld. En människa kan inte hävda ett själv utan att hävda dess rättfärdighet. Denna självrättfärdighet är i sig själv synd, död och slaveri under djävulen. Det går alltså inte att göra kristendomen till en förbättringslära. Kristendom är inte att förbättra vare sig ett själv eller en värld med självupptagna. All andlighet som söker förbättring av världen eller individen är alltså anti-krist. All kyrklighet som fungerar som en självförbättring har förlorat Kristus och arbetar i den djävulska strukturen, den som äger världen.

***

Realism först. Luther kommenterar Galaterbrevet och dessa tankar är inspirerade därav.

Världen är redan i djävulens våld. Vi syndar dagligen och stundligen – om inte genom grova synder så genom Oron, Ofriden och Olycka. Dessa tre O genomsyrar de flesta människors liv i världen.

Varför? Genom att världen tillhör världens prins, den onde. Naturligtvis kan vi göra goda handlingar i världen. Vi kan vara fantastiska, osjälviska och heoriska i vår kamp för det goda samhället och den goda planeten. Men detta ökar vår självrättfärdighet, det minskar den inte. Vi gör nämligen de goda handlingarna för att rättfärdiga oss själva – och därför slipper vi inte Ofriden, Oron och Olyckan.

Den som tar emot Jesus Kristus gör det som är naturligt i den djävulska världen – att fly till Honom. Det är inget självrättfärdigande. Det är ett erkännande av hur det verkligen står till i världen och i oss själva. Det finns endast ett sätt, som inte ens är ett sätt i världen – att fly till Frälsaren, ta emot honom i tanke och hjärta.

Att leva i världen är att avvisa Honom, och därmed avvisa den som sänt Honom (Luk 10,16) Därför är det bra att Ofrid, Oro och Olycka ständigt drabbar oss, för det får oss att fästa blicken på Jesus och ta emot honom. Det är härligt när vi inser det tvingande i detta. Vi ser att inget verkligt alternativ finns – vi måste rusa i Hans famn.

Människor som inte tar emot honom blir döda människor och vi måste låta de döda begrava de döda. Att i tro följa Honom är den enda möjliga handlingen och detta radikala villkor för mänsklig existens ligger i Jesajas ord om att Han tog vår svaghet och han lyfte av oss våra sjukdomar, som Matteus hänvisar till (8,32).

Att ta emot Jesus sker i nåd. Det är inte en världslig strävan. Det är ingen handling som lönar sig i världen. Du blir inte mer omtyckt i världen, ofta är det tvärtom. Som Paulus skriver i Rom 11 ”Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det.” Tron är det som utväljer och Han ger av sin rikedom åt alla som i tro åkallar honom.

Det betyder att vi inte ens försöker göra djävulens rike till något annat än det redan är. Falsk strävan leder alltid endast till egen rättfärdighet och kopplad till den är ständig Oro, Ofrid och Olycka. Att fly till Honom som ger av sin rikedom åt alla som i hjärtat tror, är inte en handling av anpassning till världen. Tvärtom kan vi förhålla oss ytterst kritiskt till alla världsliga och egenrättfärdiga – den säkra hopen som Laestadius säger. Det är fråga om döda som begraver sina döda, ett Israel som aldrig uppnår vad det strävar efter. Fiktionen om det egna jaget utesluter uppnående av verklig Frid, Ro och Lycka.

Den som sårad av världen springer till trons radikala utkast där munnen bekänner Jesus Kristus och hjärtat tror att Han uppväckts från döden för mina synder skulle, den är redan räddad och får smaka direkt av en helt annan sorts glädje – läkandets glädje. Detta går inte att omsätta i en religiös metod eller i en filosofisk attityd. Pröva och se att det ger ingenting mer än lite självrättfärdighet. När du har ett sår som hotar ditt liv och du känner att såret läks, uppstår trons glädje som inte berörs alls av världen eller ditt självgoda tänkande.

Det betyder att utan sår, inget läkande. Utan att du förföljs eller kritiseras eller blir utsatt för låga handlingar av andra människor, kan du inte riktigt förstå vad läkande är. Du kan förstå vad din inre Oro, Ofrid och Olycka är men det hjälper inte om du försöker anpassa dig till världen och ”ta bort” dessa negativa tillstånd genom någon metod eller övning eller positivt tänkesätt. Inombords finns eländet kvar och ditt försök att dölja eller jaga bort det kommer inte att lyckas. Istället uppstår dubbelmoral och du har en mask, jagets mask.

När man springer till Jesus och flyr världen och djävulens egenrättfärdighet i alla sina subtila former, uppstår en mycket enklare situation. Det skadade djuret flyr till en håla för att få vara ifred och slicka sina sår. För en människa sker undret: Frälsaren kommer och lyfter upp dig om du ropar på Honom. Ta emot som ett barn, säger Han. Det är villkoret. Ta emot som ett barn.

Man kan se synden som olydnad. Alla lider av den, alla är skyldiga. Det är utgångspunkten. Det är en aktiv olydnad som skapar smärta. eländet som mänskligheten lever i är en direkt följd av detta. Så enkel är analysen. Svaren finns inte i studier i internationell ekonomi. Inte heller finns sanningen i politiska val som gjorts av nationer och regeringar. Svaret är att Gud gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla. Men endast den som i tro ropar på Frälsaren kan i ren nåd få ta emot förbarmandet.

Ingen av oss kan räkna ut varför djävulens rike och världen är samma sak. Guds enorma visdom i att göra oss alla till olydnadens fångar är något vi inte kan utreda. Vi kan bara frambära oss själva som offergåva till Honom som frälser genom läkandets speciella Lycka, speciella Ro, speciella Frid. Den enda andliga gudstjänst vi ska ägna oss åt (Rom 12,1) är just denna – frambära oss själva, ge bort oss själva till Frälsaren Jesus Kristus. Inte bygga religioner eller metoder för anpassning till världen.

Sålänge jag ännu lever här i världen – säger Paulus (Gal 2,20) lever jag i tron på Guds son som har älskat mig och offrat sig för mig. Vi lever alltså i djävulens område för egen rättfärdighet, en värld där alla försöker få ordning på sitt elände, men vi lever i tron vilket är något annat är att försöka få ordning på eländet.

Tron är inte ytterligare en handling som erbjuds i världen. Djävulen vill verkligen att vi ska tro det, göra en snygg tro som leder till kurser, intyg, andlig framgång, mindfulness och en ”amazing enlightenment”, som naturligtvis också leder till en lyckad arbetsplats, familjeliv etc…..Tron är inte en sådan handling för framgång. Tron är att fly till Frälsaren, springa in i hans famn och börja känna hans läkande kraft.

Samtidigt innebär detta en omedgörlig kritik av världens barn. Inte bara kritik utan ett rent förbannande förakt för de som sprider död och lögn genom att förhärliga djävulens rike. Varför detta förakt? Därför att lögnen och döden, synden och orättfärdigheten skadar oräkneligt många själar som Gud vill rädda till äkta glädje, äkta lycka. Istället dränks de av kriminalitet, falsk framgång, självtillräcklighet, sjuk njutning, fåfäng strävan efter makt, svek och självgodhet, elände och ensamhet, en naken meningslöshet bakom glättad yta. Detta är den beskrivning av helvetet som är alldeles korrekt. Därför kan Paulus och Luther vara mycket hårt fördömande i trons kompromisslöshet.

Men detta fördömande är också riktat mod djävulens arbete inom våra egna självar. Vårt depraverade jagtillstånd som alltid är osäkert, obalanserat, ständigt på jakt efter njutning, ständigt ett offer för rädsla eller irritation, ånger eller övertro, högmod eller depression – finns det något alternativ till att fördöma dessa djävulska cykler av tillstånd? Jesus räddar oss men tänker inte anpassa oss till att ”gilla läget” eller stå ut med det onda. Den depraverade versionen av vår natur kan bara tillönskas en snabb död, ingenting annat. Det finns ingen god energi att hämta i självets alla äventyr. När trons läkedom når hjärtat genom att vi befinner oss i Jesus Kristus, är saken så enkel: den gamla människan är redan död.

Den moderna rörelsen för självrättfärdigande fördömer förstås den lutherska pessimismen. Den framställer luthersk tro som extremt negativ och man skakar huvudet vid orden ”Jag syndig och eländig människa…” medan denna synd och detta elände får växa fritt och brett och osaka depression och självmord över hela världen. Bättre och sundare då att erkänna det depraverade tillståndet rakt av – så är det och vad kan jag göra åt saken. Svaret är: ingenting alls i världen, eftersom det fortsätter vara djävulens rike. Men du kan fly detta, fly till läkedom och ren kärlek.

Realism först alltså, därefter snabb avfärd till det rena landet. Det är tron på Jesus Kristus som älskat oss och givit sitt liv för oss.