Den livgivande impotensen

För Luther är en dynamisk impotens viktig. Lagen kräver oss på förbättring. Vi klarar det inte. Vi ser impotensen. Vi måste ned på knä och be Frälsaren om hjälp. Allt detta sker dagligen och stundligen. Det är Guds dynamik, den kristna friheten. Luther lär ha använt följande bild för lagen och nåden: en far säger till sin son att absolut inte klättra på lagårdstaket. Naturligtvis måste pojken upp på nocken en dag och klarar inte av det utan ramlar nerför taket och får tag i takets kant. Där hänger han hjälplös tills fadern ser honom och ställer sig under honom. Han ber sonen släppa taget och falla i faderns famn. Det är vår situation, menar Luther. Vi klänger fast vid lagen, riskerar döden om vi inte faller frivilligt ner i Faderns famn.

Att forsätta klättra på taket är att fortsätta söka andliga svar. Det är alltid något i stil med:

jag söker

jag behöver svar

jag har detta problem

jag har denna upplevelse

jag vill ha denna upplevelse

jag behöver finna frid

jag måste finna ut vem jag är

Alltihop rör sig kring självrättfärdigheten, detta substantiella jag som vi antar att vi är tillsammans med kroppen eller delvis utan kroppen. Vi antar att det finns en särskild skapelse, som står ut för sig själv, som började vid en viss tidpunkt och ska försvinna vid en viss tidpunkt, denna sökare som föddes och ska dö. Det är att vara på ”lagens tak”.

Det finns inget bra eller framgångssätt att klättra på lagens tak – även om andlig och religiös reklam framställer det så (se många andliga tidningar och tidskrifter!). Istället gäller det att förstå vad det innebär att släppa taget och falla ned i Faderns armar. Att vara en självständig och oberoende varelse, något som börjar och slutar, är själva lidandet som lager ger. Andlig framgång och insikt är bara något man sysslar med på taket när man försöker undvika falla, försöker rädda sitt liv.

Den som nu misstänker att hans eller hennes andliga sökande är ett fåfängt klättrande på taket – fråga dig vad det är du förlorar när du faller ner i Faderns famn? Tänk på Mästarens ord: ”Om inte vetekornet faller i marken och dör, kan det inte bära frukt…” och tillämpa det. Vad är det som förloras? Ditt liv. Ja. Men vad får du? Liv i överflöd – i överflöd! (Joh. 10:10)

Lagen tvingar upp oss på taket men gör oss impotenta. Förstår vi detta uppstår nödvändigheten av att släppa taget ner i fadersfamnen. Där finns en glädje som framför allt är samvetets glädje, säger Luther. Samvetets lycka har fyra ben: nåden, rättfärdigheten, friden och friheten. Det är en lycka som det andliga sökandet aldrig når, en kvalitet där synden är i centrum som både uppenbar och helt förlåten. Det är uppenbart att vi syndar grovt, att vi är impotenta inför detta faktum, att vi måste falla i Faderns famn – och när vi gör det är det samvets lycka som först är uppenbart. Därefter kommer det liv som har lycka, med de fyra benen.

Annonser

***

Kristna är ibland entusiastiska inför att göra världen lite bättre – göra den mer kristen. Så uppfattar de missionsbefallningen.

Luther citerar Jesus när han säger: Den som älskar mig han håller mina ord och min Fader ska älska honom. Och vidare: den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig. Och den som älskar mig ska bli älskad min Fader och jag ska älska honom och honom ska jag visa mig för.

Judas frågar honom: Herre vad är det då du ska visa oss och inte visa världen? Judas, säger Luther, hade samma tänkesätt som de andra judarna, att Jesus ska vara något för världen, kanske en kung eller kejsare eller åtminstone något som syns för alla och får betydelse för livet på jorden.

Judas förundrar sig över Jesu tal om att visa sig endast för de som älskar honom och följer hans bud. Luther menar att Judas tänker ungefär så: vad ska det bli för kung som inte vill låta någon se sig? Har han då vandrat omkring några år endast som tjänare åt andra och därtill predikat och gjort några underverk bara för att börja sitt Rike i smyg? Och att ingen annan ska kunna se honom utom de som älskar honom just nu?

Detta kallar Luther ”judiskt tänkande” och utan tvekan är det en del av lagiskheten, alltså ekvationen ”om Han visar sig för alla måste alla inse vad Kristus är”. Om Kristus ska få någon betydelse för livet på jorden måste Han naturligtvis visa sig för sina fiender, för folk som inte är religiöst intresserade, som inte tror på bibliska berättelser osv. Annars sker ju ingen mission, ingen utveckling? Vad är det att att allt ska bestå i att man håller Hans ord? Vad lär vi uträtta därmed om vi inte vill göra något mer för vårt samhälle? Och vem kommer att följa dig Jesus Kristus om det ska stå i vars och ens vilja och välbehag att känna och älska dig?

Men, säger Luther, Jesus fortsätter sitt tal och svara hon med enahanda ord för att han ska utrota den judiska tanken hos dem som lyssnar och måla upp Riket på rätt sätt. Nej, min käre Judas, kan vi tänkas oss Jesus säga, det ska inte gå till så som du menar. Världen har här på jorden sin ära och härlighet och sin makt och sitt välde. Men sådant angår inte er eller mig. Allt hänger på om man älskar mig och håller mina ord. Där sådana personer finns, där regerar jag och endast för sådana kan jag visa mig.

***

Varje tid har sitt svar på frågan som Jesus ställer till sina apostlar: ”Vem säger ni att jag är?” Men hos Luthers läsning av Paulus finner vi en nära nog tidlös uppfattning. Den är inte på tapeten i vår tid på 2000-talet. Men kanske är det den vi måste återvända till. Vem är Kristus?

Kristus är Gud som tar brotten vi begått och blir själv dessa. Han tar alla smärtor som vi upplevt och blir själv smärtorna. Han tar synden jag begår och blir den synden. Detta för att i sin kärlek betala priset, offra alltihop i sitt lidande och sin död – för att besegra döden, synden, djävulen.

Jesus Kristus är alltså inte en ”supercool kotte” som en modern väckelsetidning skrev. Han är inte en historisk person vi endera tror på eller inte. Kristus är inte en moralisk förebild som vi kan använda för att göra världen bättre. Kristus är istället, som Luther säger, befrielse. Han är frihet. Han gör så att synden inte längre finns, brotten inte längre är brott, döden inte längre är död.

Vi måste ta lagiskheten i betraktelse för att förstå Kristus. När du känner dig besviken på dig själv, utövar du lagiskhet. När du föraktar någon annan för den synd som begås, utövar du lagens rättfärdighet. När du tänker på dåliga egenskaper hos dig själv och andra och mår dåligt av detta, utövar du lagtro och praktiserar lagens självrättfärdighet. Kristus är något helt annat. Han upphäver lagen när du vänder din blick till Honom. När du ser Honom är lagen fälld av lagen. När vår tro är för handen försvinner lagen – fast den är kvar i världen. Bara i tron på Kristus finns friheten och glädjen i friheten. Men friheten måste vara så radikal att all synd, all död, all lag är fullständigt icke-existerande.

Detta är förstås inte den Kristus kyrkorna i regel talar om. Redan Paulus mötte ständigt falska apostlar. De försökte på olika sätt bevara lagiskheten fast man trodde på Kristus. Detsamma sker varje dag i vår tid. I kyrka efter kyrka predikar präster välvilliga former av lagiskhet – men det låter som humanistiskt tal om mänskliga rättigheter. Jesus och Gud får vackert passa in i denna humanism. Lagen är kvar och Kristus underordnad.

Kristus gör slut på all besvikelse, all harm, all död. Det ser vi när vi är i tro. Denna radikala frihet är djupaste lycka. Om vi märker att vi inte är lyckliga ska vi finna lagen gömma sig inom oss, i våra tankar, i våra förväntningar, i våra känslor och reaktioner. Den djupaste lyckan märks, friheten genom Kristus märks. Om du går och väntar på att den ska visa sig är du fortfarande under lagen och döden och synden.

Hur kämpar inte så kallade kristna för att bevara lagiskheten någonstans i huvudet och hjärtat. I kampanjer och skriverier används orden så att lagens krav på rättfärdighet genom våra egna handlingar ska finnas kvar. Att lämna hela strukturen med krav och förväntningar, arbete och uppmaningar, är hotande för alla som är lagiska. Kristus är alldeles för frigörande, alldeles för orimlig i sin kärlek. Han vill bli synden, brottet, döden, ondskan – för att göra oss fria. Han vill göra detta för alla.

Att Kristus är vägen kan inte betyda mycket i konventionell mening, i lagiskhetens mening. Då är han möjligen en mer överlägsen Moses. Men när Paulus och Luther förstår vad Kristus är får allting mening. Att alla brott, all synd och all död samlas i Kristus och besegras genom döden på korset är något som ger radikal frihet. Det råkade inte bli så att en profet från Nasaret angavs och avrättades. Det råkade inte vara så att en kraftfull rabbi dog i unga år på grund av sin kritik av etablissemanget. Det är istället så att från början ville Gud i sin enfödde Son rädda människorna när tiden var mogen för det. Genom Ordet sker detta. Genom tron sker detta på nytt i varje medvetande som utvecklas på jorden.

***

Att läsa Bibeln – det får en ny innebörd hos Luther. Överlägsen befriande tro – sola fide – får en motsvarighet i överlägsen befriande läsning av Skriften – sola scriptura.

Normalt brukar sola scriptura skällas ut som en blind lydnad av det skriva ordet, särskilt i NT. Men Luther tycks inte tala om den historiska skriften och dess kanonicitet utan om ett annat förhållande till själva läsningen.

Principen är egentligen enkel – allt som självrättfärdigar i texten är orent. Allt som vänder oss till suverän Kristus är rent. När vi läser är vi naturligtvis ute efter det senare och avvisar eller nickar lite vördsamt åt det förra. Sedan går vi vidare till nästa pärla som befriar.

Sola scriptura är alltså att hålla oss till det väsentliga, det som befriar. Det är det som så att säga är själva Skriften. Därför blir predikan – om den alltså bygger på denna sortens läsning – viktigare än alla romaniserande försök att liturgiskt förbättra oss själv och världen, något som alltid stöds av djävulen. Den moderna lutherska kyrkligheten är full av sådant självrättfärdigande och världsförbättrande dött material. Ur luthersk bibelsynpunkt är detta ett fall in i romanisering och falsk kristendom.

Att bläddra i evangeliet för att låta det befriande ljuset från Jesus Kristus lysa upp själen är något annat än att ”applicera” eller ”implementera” det lästa i liturgin eller vardagen eller i politiken. Läsa bibeln blir att lovsjunga det redan fria, det redan segrande.

Liksom alla andra handlingar i tro – om det så är att lyfta upp ett halmstrå, som Luther säger – är läsningen i tro redan kristen frihet. Läsning i tro är i sig fullständig mystik och kärlek till Gud. Något mer behövs inte. Djävulen vill alltid göra något ”annat” med läsningen. Den får inte vara perfekt i sig eller nog i sig. Den måste alltid vara sökande på väg någon annanstans. Luthers läsning i tro sätter stopp för djävulens sökande avvägar.

***

Luthers mystik består i att tro på ett överlägset sätt – genom att låta Jesus Kristus tro på dig. Därigenom når vi ett trosliv som lämnat världen. Vi har egentligen inget mer med världen att göra.

Luther skulle säga att alla tolkningar och påståenden som försöker närma tron och världen är självrättfärdigande och därmed något som djävulen gillar. Sådant kallar han ”romanism” eller ”påveri” eller ”gammal god hedendom”.

Överlägsen tro – den som vänder på steken – kan te sig väldigt pessimistisk för andra. Att a priori förlägga alla ”positiva” tankeförsök till självrättfärdighetens lite skumma domän, är inte det en mörk syn?

Man kan höra Luthers skratt här. Skämtar du? Att får ordning på helvetet på jorden? Dröm på du.

Vad det handlar om är Jesus Kristus. När blicken är vänd till Honom är annat bara inte så intressant, vare sig vi kan uppleva förbättring eller inte. Ett instruktivt fall i vår tid är Moder Teresa. Den del av henne som inte ”fick kontakt” med Jesus Kristus är den romaniserande självrättfärdigande delen. I världen gjorde hon skillnad, liksom många andra självutlämnande helgon i den kristna historien. Ändå spelar detta ingen som helst roll. Jesus Kristus är något annat än världen.

Dikotomin lag och tro är användbar. Lagen kräver att vi förbättrar världen. Lagen gillar den tolkning av tron som innebär världsförbättring och självrättfärdighet. Vi kan inte göra det ena utan det andra, så listigt sitter mekanismen i vår korrupta natur ihop. Och lagen finns där, vi undervisas av den, om än på ett negativt sätt. Gör vi den till vår norm uppstår omedelbart självrättfärdighet. Jesus Kristus upphäver lagen – eller fullkomnar den – så fort vi vänder oss till Honom istället för till lagen och världen.

Tron som befriar är alltså segerns överlägsna tro – den vi inte kan tillverka själva eller räkna på. Den kommer genom helig Ande och inte av oss själva. Därmed är den som ett ljus ovanför oss och framför oss – men i just denna stund och i just det som sker, ingenting annat. Det är inte ett ideal eller något vi söker, allt sånt hör världen till. Det har vi i Jesus Kristus lämnat.

***

Attar, den persiske poeten från Nishapur, skriver: ”När Jesus såg djävulen upptagen med bön och gudstjänst, undrade Han vilka intentioner djävulen hade. Djävulen svarade: ‘Gudstjänst är en vana, ett sorts livslångt protokoll för att betala för mina synder’. Jesus utropade: ‘Å du fallna ängel, än en gång går du vilse, än en gång missuppfattar du Guds väg, i din sedvanliga okunnighet!’

För lutherskt tänkande är bönearbetet djävulskt eftersom det är motiverat av andlig sjävrättfärdighet. Religion blir protokoll för egenrättfärdigheten, sakrament och ceremoni blir verktygen för detta protokoll. Det är en marknad av handlingsreligion, en del av världen. När Jesus Kristus i tro är det enda verkliga blir å andra sidan varje vardaglig handling en god bön, en ärlig glädje i tro. Då kan varje ord vara bön och varje arbete ett sakrament.

***

Är du troende? Detta frågar människor ibland. Men vad är tro?

I lutherskt tänkande är tro ingenting som har med självrättfärdighet att göra. Det är noga räknat inget ”själv” som tror. Allt vilar på Jesus Kristus.

Detta förstår inte folk av värld. Lever man i världen som ett världens barn är det obegripligt att inte den egna individen ska ”utföra” tron. Men så är det. Det är Jesus Kristus som tar hand om hela tron. Den enskilda människan har inte vad som fordras för verklig tro. Allt vilar på Jesus Kristus och allt är i Honom. Ingenting blir kvar för människans lilla förnuftiga – eller känslomässiga – fängelse.

Det är också så kristen frälsning går till. Jesus Kristus gör alltihop, är alltihop, genomför alltihop. Vi lyfts som i hårtofsen uppåt utan att kunna medverka det minsta. Att vara med-skapare till Gud är den fåfänga drömmen som världens religioner hyllar. Bli helig, samarbeta med Gud, vara skapande, ge sin bekännelse, visa sin tro – allt detta är världens variant av religion och tro. En arrogant väg. Självets förkunnelse.

När allt vilar på Jesus Kristus kan vi lita på hur ren tron blir, den enda tro som bör finnas i det kristna livet. Ren tro, oberörd av vårt syndiga själv och oberörd av vårt listiga ratio – det som besegrar galaxerna och atomkärnan i världen. Nu duger det inte mycket till. Tron är för stort och för heligt. Människan äger inte ett gram av denna verklighet – men när Jesus Kristus är den aktive får vi tillgång till himmelriket som innesluter all verklighet.