Realism först. Luther kommenterar Galaterbrevet och dessa tankar är inspirerade därav.
Världen är redan i djävulens våld. Vi syndar dagligen och stundligen – om inte genom grova synder så genom Oron, Ofriden och Olycka. Dessa tre O genomsyrar de flesta människors liv i världen.
Varför? Genom att världen tillhör världens prins, den onde. Naturligtvis kan vi göra goda handlingar i världen. Vi kan vara fantastiska, osjälviska och heoriska i vår kamp för det goda samhället och den goda planeten. Men detta ökar vår självrättfärdighet, det minskar den inte. Vi gör nämligen de goda handlingarna för att rättfärdiga oss själva – och därför slipper vi inte Ofriden, Oron och Olyckan.
Den som tar emot Jesus Kristus gör det som är naturligt i den djävulska världen – att fly till Honom. Det är inget självrättfärdigande. Det är ett erkännande av hur det verkligen står till i världen och i oss själva. Det finns endast ett sätt, som inte ens är ett sätt i världen – att fly till Frälsaren, ta emot honom i tanke och hjärta.
Att leva i världen är att avvisa Honom, och därmed avvisa den som sänt Honom (Luk 10,16) Därför är det bra att Ofrid, Oro och Olycka ständigt drabbar oss, för det får oss att fästa blicken på Jesus och ta emot honom. Det är härligt när vi inser det tvingande i detta. Vi ser att inget verkligt alternativ finns – vi måste rusa i Hans famn.
Människor som inte tar emot honom blir döda människor och vi måste låta de döda begrava de döda. Att i tro följa Honom är den enda möjliga handlingen och detta radikala villkor för mänsklig existens ligger i Jesajas ord om att Han tog vår svaghet och han lyfte av oss våra sjukdomar, som Matteus hänvisar till (8,32).
Att ta emot Jesus sker i nåd. Det är inte en världslig strävan. Det är ingen handling som lönar sig i världen. Du blir inte mer omtyckt i världen, ofta är det tvärtom. Som Paulus skriver i Rom 11 ”Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det.” Tron är det som utväljer och Han ger av sin rikedom åt alla som i tro åkallar honom.
Det betyder att vi inte ens försöker göra djävulens rike till något annat än det redan är. Falsk strävan leder alltid endast till egen rättfärdighet och kopplad till den är ständig Oro, Ofrid och Olycka. Att fly till Honom som ger av sin rikedom åt alla som i hjärtat tror, är inte en handling av anpassning till världen. Tvärtom kan vi förhålla oss ytterst kritiskt till alla världsliga och egenrättfärdiga – den säkra hopen som Laestadius säger. Det är fråga om döda som begraver sina döda, ett Israel som aldrig uppnår vad det strävar efter. Fiktionen om det egna jaget utesluter uppnående av verklig Frid, Ro och Lycka.
Den som sårad av världen springer till trons radikala utkast där munnen bekänner Jesus Kristus och hjärtat tror att Han uppväckts från döden för mina synder skulle, den är redan räddad och får smaka direkt av en helt annan sorts glädje – läkandets glädje. Detta går inte att omsätta i en religiös metod eller i en filosofisk attityd. Pröva och se att det ger ingenting mer än lite självrättfärdighet. När du har ett sår som hotar ditt liv och du känner att såret läks, uppstår trons glädje som inte berörs alls av världen eller ditt självgoda tänkande.
Det betyder att utan sår, inget läkande. Utan att du förföljs eller kritiseras eller blir utsatt för låga handlingar av andra människor, kan du inte riktigt förstå vad läkande är. Du kan förstå vad din inre Oro, Ofrid och Olycka är men det hjälper inte om du försöker anpassa dig till världen och ”ta bort” dessa negativa tillstånd genom någon metod eller övning eller positivt tänkesätt. Inombords finns eländet kvar och ditt försök att dölja eller jaga bort det kommer inte att lyckas. Istället uppstår dubbelmoral och du har en mask, jagets mask.
När man springer till Jesus och flyr världen och djävulens egenrättfärdighet i alla sina subtila former, uppstår en mycket enklare situation. Det skadade djuret flyr till en håla för att få vara ifred och slicka sina sår. För en människa sker undret: Frälsaren kommer och lyfter upp dig om du ropar på Honom. Ta emot som ett barn, säger Han. Det är villkoret. Ta emot som ett barn.
Man kan se synden som olydnad. Alla lider av den, alla är skyldiga. Det är utgångspunkten. Det är en aktiv olydnad som skapar smärta. eländet som mänskligheten lever i är en direkt följd av detta. Så enkel är analysen. Svaren finns inte i studier i internationell ekonomi. Inte heller finns sanningen i politiska val som gjorts av nationer och regeringar. Svaret är att Gud gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla. Men endast den som i tro ropar på Frälsaren kan i ren nåd få ta emot förbarmandet.
Ingen av oss kan räkna ut varför djävulens rike och världen är samma sak. Guds enorma visdom i att göra oss alla till olydnadens fångar är något vi inte kan utreda. Vi kan bara frambära oss själva som offergåva till Honom som frälser genom läkandets speciella Lycka, speciella Ro, speciella Frid. Den enda andliga gudstjänst vi ska ägna oss åt (Rom 12,1) är just denna – frambära oss själva, ge bort oss själva till Frälsaren Jesus Kristus. Inte bygga religioner eller metoder för anpassning till världen.
Sålänge jag ännu lever här i världen – säger Paulus (Gal 2,20) lever jag i tron på Guds son som har älskat mig och offrat sig för mig. Vi lever alltså i djävulens område för egen rättfärdighet, en värld där alla försöker få ordning på sitt elände, men vi lever i tron vilket är något annat är att försöka få ordning på eländet.
Tron är inte ytterligare en handling som erbjuds i världen. Djävulen vill verkligen att vi ska tro det, göra en snygg tro som leder till kurser, intyg, andlig framgång, mindfulness och en ”amazing enlightenment”, som naturligtvis också leder till en lyckad arbetsplats, familjeliv etc…..Tron är inte en sådan handling för framgång. Tron är att fly till Frälsaren, springa in i hans famn och börja känna hans läkande kraft.
Samtidigt innebär detta en omedgörlig kritik av världens barn. Inte bara kritik utan ett rent förbannande förakt för de som sprider död och lögn genom att förhärliga djävulens rike. Varför detta förakt? Därför att lögnen och döden, synden och orättfärdigheten skadar oräkneligt många själar som Gud vill rädda till äkta glädje, äkta lycka. Istället dränks de av kriminalitet, falsk framgång, självtillräcklighet, sjuk njutning, fåfäng strävan efter makt, svek och självgodhet, elände och ensamhet, en naken meningslöshet bakom glättad yta. Detta är den beskrivning av helvetet som är alldeles korrekt. Därför kan Paulus och Luther vara mycket hårt fördömande i trons kompromisslöshet.
Men detta fördömande är också riktat mod djävulens arbete inom våra egna självar. Vårt depraverade jagtillstånd som alltid är osäkert, obalanserat, ständigt på jakt efter njutning, ständigt ett offer för rädsla eller irritation, ånger eller övertro, högmod eller depression – finns det något alternativ till att fördöma dessa djävulska cykler av tillstånd? Jesus räddar oss men tänker inte anpassa oss till att ”gilla läget” eller stå ut med det onda. Den depraverade versionen av vår natur kan bara tillönskas en snabb död, ingenting annat. Det finns ingen god energi att hämta i självets alla äventyr. När trons läkedom når hjärtat genom att vi befinner oss i Jesus Kristus, är saken så enkel: den gamla människan är redan död.
Den moderna rörelsen för självrättfärdigande fördömer förstås den lutherska pessimismen. Den framställer luthersk tro som extremt negativ och man skakar huvudet vid orden ”Jag syndig och eländig människa…” medan denna synd och detta elände får växa fritt och brett och osaka depression och självmord över hela världen. Bättre och sundare då att erkänna det depraverade tillståndet rakt av – så är det och vad kan jag göra åt saken. Svaret är: ingenting alls i världen, eftersom det fortsätter vara djävulens rike. Men du kan fly detta, fly till läkedom och ren kärlek.
Realism först alltså, därefter snabb avfärd till det rena landet. Det är tron på Jesus Kristus som älskat oss och givit sitt liv för oss.